Söndag på djursjukhuset

Så här trött blir man om man ätit ett snöre, för att sedan forslas till djursjukhuset och där först fått mat i lurat sig sedan sederande medel som leder till evinnerliga kräkningar för att få upp sagda tråd. Som tur var kom den upp, stackars lille Bassekatten. Än mer synd var det om Arty, som var min huvudmisstänkte för missgärningen och därmed åkte på hela proceduren han också trots att han var oskyldig.

Jag är alltid alltid försiktig med snören, och gömmer undan. Nu råkade det stå saker så att katterna kom åt en hylla som de aldrig kommer åt i vanliga fall. Snöre gör inte roliga saker i tarmarna, som kan träs upp på det och dras ihop i sig själv när tarmen sedan rör sig och med den snöret. Så hädanefter blir det ännu mer stenhård bortstädning av allt vad snören heter, jag får vara glad att jag var hemma och snabbt kom i väg så att snöret inte hunnit ut i tarmen. För enligt veterinären så kan det vara väldigt olika hur länge snöret blir kvar i magsäcken efter en sådan händelse. Nu kom det upp i runda slängar fem timmar efter antagen tid för ätandet, men det kunde lika gärna kunnat börja sin färd vidare ut i tarmen, och då hade det inte varit ett lika bra läge om man säger så. Puh, vilken dag…

Reflektion över tv- och radioprogram

Jag gjorde en reflektion här om dagen när vi satt i bilen från gotlandsbåten på väg mot Uppsala. Vi lyssnade på radio, P3. Då insåg jag att vardagsförmiddagens program på denna kanal var mycket välbekanta. Jag har inte lyssnat mycket på radio under sommaren, jobbat eller sovit som jag har gjort på vardagsförmiddagarna. Inte har det funnits någon radio tillgänglig i mitt boende heller. Visst finns internet, men det blir inte samma slentrianmässiga lyssnande då. Samt att när man träffar mycket folk så är tystnaden när man är ledig ganska skön… Men i alla fall, för att återgå till ämnet, så hade jag i våras när vi under ett antal månader skrev kandidatuppsats vanan att lyssna på radio särskilt på förmiddagarna, samt på Christer på eftermiddagarna. Den rutinen har helt försvunnit under sommaren, men jag kastades tillbaka i den direkt när jag hörde programmet där på torsdagsförmiddagen, och insåg att nu är även den delen av Uppsalalivet tillbaka i min vardag.

När man jobbar natt, finns om man har tur tid att ta det lugnt och varva ner vid teven en stund efter kl 1 och framåt. Innan morgonbestyren drar igång. Med avbrott för att se till djuren, förstås. Men där på vardagsnätterna går samma repriser. Efter ett tag kom rutinen på i vilken ordning zappningen skulle ske, och vilka program som gick, beroende på när man hade en lucka. Det påminner om radiolyssnandets rutin. Som är som en trygg ram runt det man gör.

Jag har ingen tv hemma i Uppsala. Jag ser på serier streamade från internet. Vilket gör dem alldeles för tillgängliga så att säga. Inga tider, inga ramar. Därför får radion fylla den funktionen, med början i våras när skolans ramar var väldigt få de också. Jag minns att när nästa kurs, med mycket mer bunden undervisning, började var jag ett tag tvungen att lyssna på Christer i efterhand, via nätet. Nu blir det nog inte så i höst, det kommer vara mycket att göra ändå. Fast kanske, kanske utnyttjar jag att det fattas lite ramar då också, på internet. För att få höra de där favoritprogrammen, som envisas med att gå på tider som universitetet ser som sina…

Förvirrade och ostrukturerade tankar så här på lördagsmorgonen =) Nu ska jag fortsätta strukturera och omordna min lägenhet efter tre månaders frånvaro, yey!

Rapport från ett regnigt Dalarna

Håhå jaja, nu har nästan hela sommaren sprungit ifrån mig. Det känns som att det ofta sägs att sommaren regnar bort. Jag har nog aldrig riktigt uppfattat det så, hittills. När jag var yngre var det nästan alltid mkt sol kändes det som, där jag låg i mjukisbyxor, t-shirt och keps, i SKUGGAN, för att läsa böcker. Eller under badlakanet när vi var på stranden. När jag först kom att tänka på det så kändes det som att som yngre togs det fasta på mer positiva väderdagarna under sommaren. Tills jag kom på att jag tyckte att solen var störande. Alltid varit pessimist kanske? Men å andra sidan är det här den första sommaren i mitt ”vuxna” liv som jag ärligt kan säga verkligen har regnat bort. Dagarna som har varit helt soliga går att räkna på ena handens fingrar, ungefär… Jag har fortfarande inte kommit mig för att bada, och är verkligen inte sugen heller. Tur att jag har jobbat då, och varit distraherad. Nu börjar det dessutom kännas höstigt ute!

Jobbet är trevligt, och känns som att det för det mesta går bra. Kanske kommer det en närmare genomgång av det senare…

Nu ser jag dock bara fram emot att sista två veckorna ska gå i ett nafs. Hemlängtan! Både till Uppsala och Gotland. Jag har en vecka ledigt mellan jobb och kursstart, så det blir en sväng till lilla ön. I helgen hoppas jag kunna samla energi, det har varit dåligt med den varan denna vecka.

Sommarlov…

…eller?

Nu var det ett tag sedan jag skrev senast, och det är hög tid att uppdatera. Nu är det ju sommarlov, sista tentan skrevs i torsdags (resultatet kom redan i tisdags, gdk!) och det sista obligatoriska momentet genomfördes i fredags. Men den här sommaren blir den mest arbetsfyllda sommaren jag haft hittills, i mitt liv. Dessutom det första jobbet någonsin inom DJURsjukvård! Så spännande! Men ångesten är ett faktum. Vi veterinärstudenter som går ut trean har läst våra prekliniska år, vilket innebär i stort sett bara teori, teori, teori i all oändlighet. (Med föreläsare som glatt konstaterar att det mesta vi hör kommer vi glömma. Peppande ;)) Nu får vi enligt övergångsreglerna som gäller djurhälsopersonalen göra en massa saker praktiskt för första gången. Jag ser fram emot att lära mig mängder av saker! För att inte tala om den arbetsort jag valt, som ligger åt helt omvända hållet mot hem (föräldrarna och hästen!), norrut. Hur fick jag den idéen? Det är nog nervositeten som talar, det kändes superbra när jag fick jobbet… Gaaah, vad har jag ställt till med? Vad ska jag ta mig till? Sucksucksuck och puh.

Katterna följer i alla fall med, vilket är en lättnad. Vi får se hur vi klarar det, ytan kommer bli mindre än vi har nu, men samtidigt tror jag att det är bättre att de får följa med mig, än att de får åka och bo hos någon annan. Och det är ju inte för alltid direkt, utan bara över sommaren. Jag får väl stå ut med att de är min fritid, ännu mer än nu 😉 Vackra gossarna. Förhoppningsvis så bjuder ju sommaren på bra väder så att koppelpromenader är genomförbart. Alla som minns förra posten vet ju hur exceptionellt bra det brukar gå… Men träning ger färdighet, och de har inte varit ute mycket sedan dess, då jag har haft mycket att gör nu så här emot slutet av terminen.

Nu ska jag pröva om katten (Arty…) som just så snällt spydde upp en hårboll på hallmattan (det är tur att den redan luktar så illa, samt att den är från ikea = billig skit) vill ha lite mat i sin numera tomma mage. Men han tenderar att enbart tigga torrfoder, medan matte vill att han huvudsakligen äter blötfoder… Trägen vinner!

 

Kattpromenad

Min lillasyster har lyckats fånga essensen av upplevelsen på promenaden. En katt vägrade gå ett steg själv, medan den andra försiktigt utforskade omgivningen. Det otippade var vem som gjorde vad…

Vårstädning

Fick ryck i dag och drog igång storstädning här hemma. Först ut är badrummet, som ännu inte är klart. Visade sig även att dammsugaren sprutat skräp på sidan av dammsugarpåsen inuti. Vet fortfarande inte riktigt varför, men nu verkar det som vanligt, efter byte av påsen… Den blir ju full mycket snabbare med två gangsters i hushållet, jag förstår inte hur det kan skräpa ner så mycket. Man dammsuger och en kvart senare är det framför allt kattsand på golvet igen 😛 Det är tur att jag inte är född pedant, då hade det aldrig gått. Jag hade fått skaffa en sån där dammsugarrobot som skulle få gå typ hela tiden. Katterna har vant sig väldigt bra med tiden i alla fall, i början var de rädda för dammsugaren. Nu är det ibland problem åt andra hållet, de flyttar inte på sig när man kommer och ska dammsuga 😛 Oh well, det är dagens i-landsproblem, helt klart!

Min vårstädning sammanfaller med att det snöar, och har gjort sedan igårkväll… Var det april sa ni?

Röntgen

Eller totalt jävla mörker som min kära far brukar säga 😛

Har dragit ner persiennerna mot vårsolen och glor på röntgen bilder. Försöker förstå vad som är upp och ner, fram och bak. Eller riktigt så illa är det väl inte, men hjärnan vill inte riktigt sparka igång geniknölarna. Samtidigt käkar jag blinier (boveteplättar) med chili-keso, vilket fungerar förvånansvärt bra. Egentligen ska man ha romsås och hakad rödlök, men jag orkade inte. Det slog mig för bara några minuter sedan att jag borde köpt typ färdig skagenröra att ha på, men så smart tänkte ju inte jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan det bakom min axel ser ut såhär på den grabbiga fronten 😛

Tillbaka

Jaha, nu har det gått lååång tid sedan sist. Igen. Man skulle kunna tro att jag är bipolär nästan 😛 Nu har jag i alla fall skrivit kandidatuppsats, och blivit permanent ägare till jourisarna. Prosit finns tyvärr inte mer, en tumör i örat gjorde att han fick komma till de gröna ängarna strax efter jul.

Nu har vi en ny kurs på gång, Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära. Känner mig peppad, eller hade gjort det, om jag inte hade varit så trött 😛 Men det blir nog en väldigt rolig kurs!

I övrigt har jag klickertränat kissarna idag. I vanliga fall är Bastian snabbast i huvudet, medan Arty struttar runt och undrar varför man måste bemöda sig med tricks för att få godis. Idag var det tvärtom. Arty visade plötsligt att han kanske fattat lite av det jag försökt pränta in i hans luddiga hjärna. Vi tränar sitt, och idag kunde jag på slutet börja lägga till kommando. Han är nog inte så dum som han framstår ibland, lilla naiva kissen ❤

Bastian å sin sida var kanske lite väl högmotiverad på godiset efter att ha fått vänta på sin tur (jag stänger in mig på toaletten med den som ska träna). Han hög mest som en piraja efter godiset, och klöste min hand. Jag noterade att det börjar bli dags att klippa klorna… Mot slutet satte han sig i alla fall lite grann, efter en del funderande. Jag har tidigare börjat lägga till kommando för honom, men idag fick det bli ett steg tillbaka och inga kommandon. Tilläggas bör väl att vi inte har tränat på ett bra tag, då jag har haft kandidatredovisning och varit hemma på ön över påsk (och glömde klickern i Uppsala!). Så lite ursäktade får de väl vara, de små 🙂

Kissar

Finns det hjärterum så finns det stjärterum tycker nya jourhemskatterna. Jag fick däremot inte plats…

101 orsaker till att vara trött på sitt liv

Nej, jag tänkte inte göra en lista. Men det belyser ungefär min sinnesstämning just nu. Kanske beror det på kliande blodbrist, allt mörkare höstkvällar, eller sömnbrist. Jag har hur som en nedåt dipp just nu. Allt känns fruktansvärt pointless. Jag saknar känslan man hade första året på utbildningen, när man taggad och förväntansfull och bara så jävla lycklig över att man kom in.
Jag har börjat fundera på om jag har för höga krav på mig själv. Min självdisciplin är ganska (för att inte säga riktigt) kass, samtidigt som jag vill mycket. Det där perfektkravet har jag inte riktigt kommit ifrån, och kommer kanske inte göra heller. Men det är paralyserande. Istället blir inget gjort, för så fort man börjar inser man hur mycket det finns att göra, som inte hinns med. Samtidigt som jag inte kan ta beslut i småsaker, utan velar ihjäl mig över skitsaker, orelaterade till skolan. Allt är kanske inte småsaker, men beslutsfattning i det här sinnesläget fungerar bara inte. Samtidigt som det ligger och gnager och bara plussar på känslan av att saker bör göras. Jag är dålig på att ta andningspauser, äkta välplanerade välförtjänta andningspauser där jag helt stänger av vad jag borde göra. Eller har gjort tillräckligt för att det ska kännas okej.
När det gäller vissa saker så är det väl en tröskel som ska passeras, där man kan våga på rutin och lita på sina egna beslut.

Det värsta är när jag tvivlar på att jag är rätt nu. På utbildningen. Inte att det skulle vara fel, det är helt rätt utbildning, det är det jag vill. Men nu? Skulle inte jag vara mogen när jag gjorde det här? När jag kom så långt att jag fick börja ta ansvar? Vuxen? När är man vuxen, tillräckligt vuxen? Vet man ens det? Man kanske måste växa i det med tiden? Ta steg för steg och känna att man blir större med tiden. Jag kan plugga, jag vet hur man gör. Ingen utmaning där, på det sättet.
Ett andningshål i vardagen är faktiskt stalljobbet på kliniken. Det känns faktiskt bra att skotta skit en morgon i veckan. Det rensar tankarna och kroppen. Jag längtar efter att gå upp fem i ett jäkligt höstruggigt Uppsala och cykla i mörkret till jobbet.

Så nu ska jag försöka ta igen sömn, bli en bättre människa på att använda min tid och göra det jag måste. Hopefully över en natt 😉

ps Prosit har fått tillbaka pälsen på magen, men han kliar sig fortfarande en del. vettefan hur dte ska gå det här alltså…